Hur blev det egentligen en Alaskan Malamute för vår del?

Allting började med att vi träffade Nanuq & Maya, två Malamute-syskon i samband med jobbet. Det finns väl egentligen ingen som inte faller för deras utseende, så det var ju redan gjort, men på grund av dom beteendeproblem som rasen bär på så var det ju inte en självklar ras för oss.
Varken Nanuq eller Maya fungerar vidare bra med andra hundar, deras kroppsspråk är egentligen övertydligt men otroligt snabbt och man hinner knappt uppfatta vad dom händer, om man inte är van.

Vi hade innan letat efter en Dobermann, men eftersom vi ville ha en hane, och redan har hanar hemma så fanns samma problem här, inga kennlar säljer hanar till familjer som redan har hanar hemma.
Dobermann har samma problem som Malamuten när det kommer till de sociala.
Efter en tids letande så gav vi upp rasen lite, vi letade efter en hund i från bruksgener, en hund som var villig att träna och ge allt. Men dom kennlarna verkar inte förstå att man faktiskt kanske vet vad man har i kopplena hemma, och vad man ger sig in på. Hur mycket tidigare erfarenhet man än har, för fungerar det inte för dom själva så ska det heller inte fungera för någon annan...?
Lite mening med att det blev som det blev då vi nu läst att mer än 50% av hundarna lider av DCM, en  obotlig hjärtsjukdom.

Hur som helst så vägde fördelarna mer än nackdelarna gällande Malamuten, dom är lugna stora, människosnälla och faktiskt, tro det eller ej, ganska så lättlärda om man bara möts på halva vägen!
I nästa inlägg så kommer jag "sno" lite bilder på Qilaq från 5dagar-8veckor från hans kennels blogg! ;)
Det kommer även garanterat bli fler malamutor i framtiden! Tror vi åkt på den kända polarhundssjukan!! :)

Qilaq, Nanuq & Maya